Varför borderterrier?
16/10 2007
Då det inte händer så mycket i vårat liv, annat än att vi försöker lära oss stå ut med vår terrorist till valp, så började jag fundera lite på det här med raser och varför vi väljer den ras vi gör.
Jag har levt med hundar och hästar hela mitt liv, när jag föddes hade mamma & pappa en schäfer som hette Jack. Det var världens snällaste hund, mamma fick honom när hon jobbade på Strömsholm. En av hennes kompisar skulle åka bort ett tag och bad mamma passa honom, men när hon kom hem tyckte hon att Jack och mamma passade så bra ihop att han fick stanna kvar. Om mamma skulle rida en häst, så lade sig Jack i den boxen och låg där tills mamma kom tillbaka. De andra som jobbade i stallet försökte alltid lura med honom, men icke, det var bara mamma som gällde.
Efter att Jack dog mycket tragiskt så skaffade mina föräldrar en beardedcollie, varför? Fråga inte mig! Det är ju en renavlad vallhund och vad vi skulle med det till vet jag inte. Han fick inte tillräcklig stimulans hos oss, utan smet in i hagarna och försökte valla våra hästar och cyklar och bilar och allt! Tillslut insåg mor och far att det inte fanns någon annan utväg än att hitta ett nytt hem åt honom och han flyttade till en familj i Norrland där han spenderade dagarna med långpromenader och mycket aktivitet. Där levde han bra i många år.
Jag tycker det är synd när hundar måste byta hem, jag har alltid köpt dem med vissheten att de ska leva med mig i 10-15 år. Men den dagen man inte kan erbjuda sin hund det den behöver för att må bra, då måste man vara stark nog att släppa taget och hitta en bättre lösning. För att hunden förtjänar allt vi kan ge dem, de ger oss gränslös kärlek och ställer upp på allt vi ber dem om, det är det underbara med att ha hund. Tyvärr sitter alldeles för många hundar ensamma många timmar varje dag och får bara utlopp för sina behov när det passar ägarna. Skaffar vi hund får vår egen skull eller för att vi vet att vi kan ge den ett bra liv? Jag tycker det är grymt tragiskt när man ser annonser på typ Blocket och de säljer valpar som är några månader gamla. "Säljes p.g.a. allergi", "Då vi inte har den tid som krävs...", "P.g.a. tillökning i familjen kan vi inte ha kvar Dino, 6 månader...", visst det ligger säkert sanning bakom allt det där, men shit! Kan man inte tänka ett steg längre INNAN man köper hund??? Vet man inte att man tänker skaffa barn inom 10-15 år???!!! Mitt hjärta blöder varje gång jag läser de annonserna.
När jag fyllde 11 fick jag ett vykort där mamma hade skrivit: "Vov! Grattis på 11-års dagen, tyvärr hann jag inte komma i tid. Om jag är en dvärgschnauzer eller en borderterrier väljer du själv. Hoppas vi ses snart!" Jag blev överlycklig och lovade att titta på bägge raser innan jag bestämde mig... Hmm... Gick de verkligen på den lätta? Vi åkte till Kennel Jagdtmossen utanför Örebro, där vi möttes av en kull ursöta borderterriervalpar!!! Vi valde ut en liten, tjock hanvalp som kom att döpas till Jagdtmossen's Batman.
Men att det blev border avgjordes egentligen långt tidigare. Min käre far bodde granne med en familj i Mariefred och de hade en borderterrier vid namn Ernie. Varje kväll när pappa svängde upp med bilen så smet han från sitt hus för att springa över och leka med pappa! Så pappa hade ett gott öga till rasen långt innan Batte flyttade hem till oss.
Tyvärr var jag inte speciellt aktiv med Batte, vi gick typ valpkurs och en lydnadskurs, annars hade jag så fullt upp med alla mina hästar och skolan, så det fanns inte rum.
Han var pappas ögonsten och när Batte blev dålig lagom till pappas födelsedag 2003, så var hela vår familj i tårar. Vi tog bort honom, han var inte försäkrad och veterinärerna visste inte om han skulle bli bra igen eller inte. En av de få gånger jag sett min pappa gråta var när vi stod samlade runt bordet i undersökningsrummet för att ta farväl av en älskad familjemedlem!
Efter Batte ville jag först inte ha någon ny hund, utan jag och min dåvarande sambo ställde upp som jourhem åt en förening som tar hem spanska hittehundar; S.O.S-Spay our Strays. I juli åkte vi till Göteborg för att hämta Timmy. Det var den värsta hund jag hade träffat så långt! Han skällde konstant och sprang runt med en boll som han hysteriskt ville ha kastad åt sig, 30 kg, mager dalmatiner/grand danois korsning, med skavsår på armbågarna och runt halsen, ett brott på ryggraden och sned i höger bakben. Vi tog med oss honom hem och var helt inställda på att han skulle åka inom några veckor. Men han flyttade in i vår 1:a med sin yviga svans och sitt uppstressade beteende, en hund som aldrig fått bo kvar hos någon speciellt länge och han följde oss i haserna dygnet runt. livrädd för att älska och bli övergiven igen... Vi hade varit helt överrens om att en så stor hund inte hörde hemma i vår 120 säng, han skulle sova på soffan, punkt slut! Eller hur? Han blev sjuk efter att ha bott hos oss någon vecka och på nätterna låg han och gnydde på soffan eller ihopträngd i en av fåtöljerna! Så han kom upp i sängen och där stannade han! Efter det blev han en helt annan hund, han började öppna sig och vågade älska oss lite mer för varje dag. Han lärde sig att det inte var farligt att stanna kvar i ett annat rum, vi kom ju tillbaka varje gång. När SOS väl hade hittat ett nytt hem så ville vi inte skiljas från denna underbara varelse! På grund av att han hade hjärtmask så skänkte de honom till oss. Han var hunden från gatan som verkligen lärde sig att uppskatta livet inne i värmen med en familj. Han vägrade ligga på golvet i de 4 år vi hade honom, sa man åt honom att göra det så gnällde han tills man var nästintill döv! =) När han kom så stod han aldrig still om han skulle kissa eller skita, utan sprang samtidigt! Troligvis har folk kastat vatten eller sten efter honom nere i Spanien, där gatuhundar lever ett väldigt hårt liv. Men han lärde sig med tiden. Han var kastrerad och han vvar verkligen så snäll att det var löjligt. Han gillade inte att leka med andra hundar, han älskade människor, pinnar, PET-flaskor och annat man kan bära på. Han kom dock väldigt bra överrens med min häst Pajaz. Första gången de träffades var vi ute vid ridhuset och betade Pajaz och Timmy for runt som en skållad råtta utan att se sig för. Nosen i backen och svansen högt, till slut sprang han rakt in i Pajaz bakdel i full fart! Som tur var så var Pajaz det allra snällaste man kan tänka sig i hästväg ochhan vände sig bara om, tittade på Timmy och såg ut att tänka: "Vad sysslar du med din tokiga spanjor?". =) De blev sedan vana vid varandra, Timmy var alltid med lös när vi red ut i skogen, då njöt han som mest, när han fick springa fritt och hur fort han ville.
Timmy var verkligen en glad hund i hela sin kropp, från nos till svans! När han kom upp i normalvikt vägde han typ 40-45 kg och han kunde le! Nästan på kommando, han drog upp läpparna och "flinade", jättegulligt, men samtidigt var det många som missförstod honom och trodde han visade tänderna i aggression... Han gav oss 4 år av konstant kärlek och glädje.
Älskade Tut
När sedan pappa skulle fylla 70 i april 2005, två år efter Batte's död, så började jag och Mattias diskutera att köpa en ny hund. Då både han och jag var och är "stor-hunds-människor" så var vi inne på rottweiler eller am staff, men av någon anledning så fanns en irriterande liten röst i bakhuvudet som sa mig att vi borde titta på något mindre och jag ville ge min pappa en bra present. Så jag började föra in border i samtalen om ny hund, men Mattias var tveksam. Han var allergisk och han hade inte gillat Batte. Men som tur var (kan jag ju säga idag) så är jag van vid att få min vilja igenom och gav mig inte. Jag kontaktade flera olika kennlar, Jagdtmossen hade slutat med sin verksamhet, och fick bra svar från de flesta. När jag mailade Bombax hade jag inga förhoppningar om att de skulle låta mig köpa en valp, eftersom jag inte hade några vidare meriter och de är en stor kennel med massa bra hundar. Men jag fick svar från Monica ganska snart och vi var visst välkomna, men hon tyckte att vi skulle ta en uppfödare närmre oss, det var ju en bit mellan Borås och Uppsala. Men återigen så vägrade jag ge mig så lätt! Vi åkte upp och träffade henne och hon godkände oss. Tyvärr så fanns den aktuella kullen inte hemma, utan hon valde ut en av hanvalparna åt oss och sedan var det bara att vänta... Det var svårt att inte försäga sig till pappa, hans födelsedag hade redan varit, men jag ville ändå att det skulle bli en överraskning. Vi fick välja namn själva på valpen och Mattias tyckte att Yoggi var ett bra namn, i efterhand kom vi på att vi skulle ha sagt Yoda, eftersom vi båda älskar Star Wars, men Yoggi blev det!
CG och Monica skulle åka till England i juni 2005 och vi skulle få Yoggi en vecka tidigare, vi mötte upp i Jönköping, supernervöst! Så kom han till oss och Mattias hade lurat ned pappa från Stockholm för det här stora ögonblicket. På vägen hem ringde jag mamma och förvarnade, då hade pappa somnat på soffan!!! Typiskt... Men vi mög in i vardagsrummet med en valp med rosett om halsen och väckte pappa och satte Yoggi i knäet på honom. Så sa jag; "Grattis på 70-års dagen i efterskott, han är en försenad present!" och pappa blev naturligtvis helt ifrån sig, han kom inte på något att säga, bara satt där och strök den lille valpen över ryggen och var blank i ögonen... De älskar fortfarande varandra över allt annat! Tyvärr så ses de bara ca 2-3 dagar/månad, men vilka återföreningar!!!
Då det inte händer så mycket i vårat liv, annat än att vi försöker lära oss stå ut med vår terrorist till valp, så började jag fundera lite på det här med raser och varför vi väljer den ras vi gör.
Jag har levt med hundar och hästar hela mitt liv, när jag föddes hade mamma & pappa en schäfer som hette Jack. Det var världens snällaste hund, mamma fick honom när hon jobbade på Strömsholm. En av hennes kompisar skulle åka bort ett tag och bad mamma passa honom, men när hon kom hem tyckte hon att Jack och mamma passade så bra ihop att han fick stanna kvar. Om mamma skulle rida en häst, så lade sig Jack i den boxen och låg där tills mamma kom tillbaka. De andra som jobbade i stallet försökte alltid lura med honom, men icke, det var bara mamma som gällde.
Efter att Jack dog mycket tragiskt så skaffade mina föräldrar en beardedcollie, varför? Fråga inte mig! Det är ju en renavlad vallhund och vad vi skulle med det till vet jag inte. Han fick inte tillräcklig stimulans hos oss, utan smet in i hagarna och försökte valla våra hästar och cyklar och bilar och allt! Tillslut insåg mor och far att det inte fanns någon annan utväg än att hitta ett nytt hem åt honom och han flyttade till en familj i Norrland där han spenderade dagarna med långpromenader och mycket aktivitet. Där levde han bra i många år.
Jag tycker det är synd när hundar måste byta hem, jag har alltid köpt dem med vissheten att de ska leva med mig i 10-15 år. Men den dagen man inte kan erbjuda sin hund det den behöver för att må bra, då måste man vara stark nog att släppa taget och hitta en bättre lösning. För att hunden förtjänar allt vi kan ge dem, de ger oss gränslös kärlek och ställer upp på allt vi ber dem om, det är det underbara med att ha hund. Tyvärr sitter alldeles för många hundar ensamma många timmar varje dag och får bara utlopp för sina behov när det passar ägarna. Skaffar vi hund får vår egen skull eller för att vi vet att vi kan ge den ett bra liv? Jag tycker det är grymt tragiskt när man ser annonser på typ Blocket och de säljer valpar som är några månader gamla. "Säljes p.g.a. allergi", "Då vi inte har den tid som krävs...", "P.g.a. tillökning i familjen kan vi inte ha kvar Dino, 6 månader...", visst det ligger säkert sanning bakom allt det där, men shit! Kan man inte tänka ett steg längre INNAN man köper hund??? Vet man inte att man tänker skaffa barn inom 10-15 år???!!! Mitt hjärta blöder varje gång jag läser de annonserna.
När jag fyllde 11 fick jag ett vykort där mamma hade skrivit: "Vov! Grattis på 11-års dagen, tyvärr hann jag inte komma i tid. Om jag är en dvärgschnauzer eller en borderterrier väljer du själv. Hoppas vi ses snart!" Jag blev överlycklig och lovade att titta på bägge raser innan jag bestämde mig... Hmm... Gick de verkligen på den lätta? Vi åkte till Kennel Jagdtmossen utanför Örebro, där vi möttes av en kull ursöta borderterriervalpar!!! Vi valde ut en liten, tjock hanvalp som kom att döpas till Jagdtmossen's Batman.
Men att det blev border avgjordes egentligen långt tidigare. Min käre far bodde granne med en familj i Mariefred och de hade en borderterrier vid namn Ernie. Varje kväll när pappa svängde upp med bilen så smet han från sitt hus för att springa över och leka med pappa! Så pappa hade ett gott öga till rasen långt innan Batte flyttade hem till oss.
Tyvärr var jag inte speciellt aktiv med Batte, vi gick typ valpkurs och en lydnadskurs, annars hade jag så fullt upp med alla mina hästar och skolan, så det fanns inte rum.
Han var pappas ögonsten och när Batte blev dålig lagom till pappas födelsedag 2003, så var hela vår familj i tårar. Vi tog bort honom, han var inte försäkrad och veterinärerna visste inte om han skulle bli bra igen eller inte. En av de få gånger jag sett min pappa gråta var när vi stod samlade runt bordet i undersökningsrummet för att ta farväl av en älskad familjemedlem!
Efter Batte ville jag först inte ha någon ny hund, utan jag och min dåvarande sambo ställde upp som jourhem åt en förening som tar hem spanska hittehundar; S.O.S-Spay our Strays. I juli åkte vi till Göteborg för att hämta Timmy. Det var den värsta hund jag hade träffat så långt! Han skällde konstant och sprang runt med en boll som han hysteriskt ville ha kastad åt sig, 30 kg, mager dalmatiner/grand danois korsning, med skavsår på armbågarna och runt halsen, ett brott på ryggraden och sned i höger bakben. Vi tog med oss honom hem och var helt inställda på att han skulle åka inom några veckor. Men han flyttade in i vår 1:a med sin yviga svans och sitt uppstressade beteende, en hund som aldrig fått bo kvar hos någon speciellt länge och han följde oss i haserna dygnet runt. livrädd för att älska och bli övergiven igen... Vi hade varit helt överrens om att en så stor hund inte hörde hemma i vår 120 säng, han skulle sova på soffan, punkt slut! Eller hur? Han blev sjuk efter att ha bott hos oss någon vecka och på nätterna låg han och gnydde på soffan eller ihopträngd i en av fåtöljerna! Så han kom upp i sängen och där stannade han! Efter det blev han en helt annan hund, han började öppna sig och vågade älska oss lite mer för varje dag. Han lärde sig att det inte var farligt att stanna kvar i ett annat rum, vi kom ju tillbaka varje gång. När SOS väl hade hittat ett nytt hem så ville vi inte skiljas från denna underbara varelse! På grund av att han hade hjärtmask så skänkte de honom till oss. Han var hunden från gatan som verkligen lärde sig att uppskatta livet inne i värmen med en familj. Han vägrade ligga på golvet i de 4 år vi hade honom, sa man åt honom att göra det så gnällde han tills man var nästintill döv! =) När han kom så stod han aldrig still om han skulle kissa eller skita, utan sprang samtidigt! Troligvis har folk kastat vatten eller sten efter honom nere i Spanien, där gatuhundar lever ett väldigt hårt liv. Men han lärde sig med tiden. Han var kastrerad och han vvar verkligen så snäll att det var löjligt. Han gillade inte att leka med andra hundar, han älskade människor, pinnar, PET-flaskor och annat man kan bära på. Han kom dock väldigt bra överrens med min häst Pajaz. Första gången de träffades var vi ute vid ridhuset och betade Pajaz och Timmy for runt som en skållad råtta utan att se sig för. Nosen i backen och svansen högt, till slut sprang han rakt in i Pajaz bakdel i full fart! Som tur var så var Pajaz det allra snällaste man kan tänka sig i hästväg ochhan vände sig bara om, tittade på Timmy och såg ut att tänka: "Vad sysslar du med din tokiga spanjor?". =) De blev sedan vana vid varandra, Timmy var alltid med lös när vi red ut i skogen, då njöt han som mest, när han fick springa fritt och hur fort han ville.
Timmy var verkligen en glad hund i hela sin kropp, från nos till svans! När han kom upp i normalvikt vägde han typ 40-45 kg och han kunde le! Nästan på kommando, han drog upp läpparna och "flinade", jättegulligt, men samtidigt var det många som missförstod honom och trodde han visade tänderna i aggression... Han gav oss 4 år av konstant kärlek och glädje.
Älskade TutNär sedan pappa skulle fylla 70 i april 2005, två år efter Batte's död, så började jag och Mattias diskutera att köpa en ny hund. Då både han och jag var och är "stor-hunds-människor" så var vi inne på rottweiler eller am staff, men av någon anledning så fanns en irriterande liten röst i bakhuvudet som sa mig att vi borde titta på något mindre och jag ville ge min pappa en bra present. Så jag började föra in border i samtalen om ny hund, men Mattias var tveksam. Han var allergisk och han hade inte gillat Batte. Men som tur var (kan jag ju säga idag) så är jag van vid att få min vilja igenom och gav mig inte. Jag kontaktade flera olika kennlar, Jagdtmossen hade slutat med sin verksamhet, och fick bra svar från de flesta. När jag mailade Bombax hade jag inga förhoppningar om att de skulle låta mig köpa en valp, eftersom jag inte hade några vidare meriter och de är en stor kennel med massa bra hundar. Men jag fick svar från Monica ganska snart och vi var visst välkomna, men hon tyckte att vi skulle ta en uppfödare närmre oss, det var ju en bit mellan Borås och Uppsala. Men återigen så vägrade jag ge mig så lätt! Vi åkte upp och träffade henne och hon godkände oss. Tyvärr så fanns den aktuella kullen inte hemma, utan hon valde ut en av hanvalparna åt oss och sedan var det bara att vänta... Det var svårt att inte försäga sig till pappa, hans födelsedag hade redan varit, men jag ville ändå att det skulle bli en överraskning. Vi fick välja namn själva på valpen och Mattias tyckte att Yoggi var ett bra namn, i efterhand kom vi på att vi skulle ha sagt Yoda, eftersom vi båda älskar Star Wars, men Yoggi blev det!
CG och Monica skulle åka till England i juni 2005 och vi skulle få Yoggi en vecka tidigare, vi mötte upp i Jönköping, supernervöst! Så kom han till oss och Mattias hade lurat ned pappa från Stockholm för det här stora ögonblicket. På vägen hem ringde jag mamma och förvarnade, då hade pappa somnat på soffan!!! Typiskt... Men vi mög in i vardagsrummet med en valp med rosett om halsen och väckte pappa och satte Yoggi i knäet på honom. Så sa jag; "Grattis på 70-års dagen i efterskott, han är en försenad present!" och pappa blev naturligtvis helt ifrån sig, han kom inte på något att säga, bara satt där och strök den lille valpen över ryggen och var blank i ögonen... De älskar fortfarande varandra över allt annat! Tyvärr så ses de bara ca 2-3 dagar/månad, men vilka återföreningar!!!
Kommentarer
Postat av: Johanna och Viggo
Vad fint du har skrivit!!
Trackback
