Yoggi the Dog & Harry Hund

13/4 2008

Idag vaknade jag tidigt, trots lite fest igår, och fort som fan skuttade Harry ur sin säng och såg frågande på mig... Jag tänkte bara ta en tur ner till Himpa, men tröttnade på honom innan vi ens hade kommit ett kvarter!!! Hysteriskt pipande och hårda ryck i kopplet eller konstant hängande... Tänkte på det Johanna hade sagt om att pipandet har med förväntningar att göra och det stämmer nog ganska bra. För jag vände istället höger upp mot villaområdet och Eneby och tänkte att vi skulle ta en apatråkig koppelpromenad på massa trista trottoarer och kolla på "Amityville"-liknande små trädgårdar med söndersnöade studsmattor och utslitna klimaktierietanter som längtar efter sol på Grand Canaria och har 2,3 barn och en man på 50 år med taskig hårväxt och golfdrömmar istället för sexdrömmar. Men efter ytterligare ett kvarter så lessnade jag totalt och var på väg att gå hem igen, men då satte han sig och gjorde sina behov och efter det så tystnade han lite. Så jag styrde stegen mot Ståthöga och hade honom på halva koppellängden (det går att knäppa ihop med en ring). Det var lite pip, men farandet i 180 graders vinkel framför mig avtog snabbt. Längs med Stockholmsvägen finns en liten äng och där kastade vi lite boll. Han håller sig faktiskt hyfsat nära mig fast han är lös, så länge inte Yoggi är med alltså...


Jag & min blåa boll!


Bollapporterare Harry

Vi fortsatte sedan promenaden på samma vis, kort koppel och så lite svajande som möjligt... Nere på Ståthöga släppte jag honom lös igen och då hamnade han i världens vattenpöl...



Längre bort på vår väg mötte vi ett par pensionärer med en 16 årig schnauzer/labrador/schäfer korsning vid namn Charlie, naturligtvis gjorde Harry bort oss fullständigt! Slängde sig hejdlöst framför den stackars gamle vovven och fick tillslut ett rejält morrande som svar på sin överivriga uppvaktning. Så fort den snälla damen försökte hälsa på honom, så for han i spiraler runt, runt, runt... Hon och hennes man log osäkert och sa någon om ljuvliga valpar... Tror att de var mer än nöjda med sin lugna, gentlemannamässiga vovve när de fortsatte på sin promenad... = ) Vi gick upp till Strömmen och stannade till vid ett ankare, det skulle Harry verkligen behöva i sitt liv...


Harry har kastat ankar! = )

Mannen på blå EU-moped kom fram till oss och han var nog från "En Annan Del av Norrköping"... Vi lyssnade snällt till hans historier om hans tid vid den norska polisen, tanten han hade träffat utanför Palace för 12 år sedan, helt sönderslagen och hur han hade kört henne till akuten och de har varit tillsammans sedan dess, att vi skulle gå och handla tillsammans jag & Fredrik för att inte lämna Harry ensam utanför, vi fick inte promenera i Oxelbergen, det fanns farliga hundar där... Tillslut lugnade han ned sig och brummade iväg. Man slutar aldrig förvånas över vilka "bekantskaper" man kan ådra sig med hund i sitt liv... Vi fortsatte vår promenad längs Strömmen och nu var han ganska lugn, gick lite vettigare och sökte kontakt istället för att helt hysteriskt försöka komma framåt, iväg, vidare, någonstans, utan att veta vart... Det ligger ju tyvärr i hans natur... Tränar jag lydnad så hinner jag inte belöna innan han visar nästa beteende, går vi viltspår så hinner vi knappt se klöven innan han ber om nästa arbetsuppgift. En sökande, kallande, utvecklande personlighet. Men så, så, så svårjobbad... Jag föredrar Yoggi-typen, där man får kämpa för resultaten, där saker och ting sker i fördröjning. Jag var likadan med hästarna, min Pajaz var ett snäpp för hett tempererad för mig. Jag klarade inte av att lugna honom och dra nytta av känsligheten... My loss, no doubt, men en prekär situation likaväl. Jag har länge funderat på Harry's framtid. Han är ju inköpt som utställningsobjekt i första hand, hårt draget, och det tror jag verkligen att han kan lyckas med. Borderterrierfolket vill ha slimmade och högbenta exemplar med vackra huvuden och det är ju Harry i ett nötskal. Själv föredrar jag Yoggi's mer muskulösa kroppsbyggnad, men, men, vad vet väl jag?
När Yoggi bommade Räddningshundsuttagningen, så blev min plan genast att träna Harry mot den utbildningen istället. Men ju mer jag analyserar honom, desto mer inser jag att han troligtvis är på tok för känslig för den typen av "arbete". Sad but true...
Men jag vet inte vad jag ska göra för att ge honom ro. Ro i själen, likaväl som i kroppen. Det måste slita något fruktansvärt på honom att ha den grad av rastlöshet som han har... Kanske vore det bättre för honom att få flytta till en ny familj, där någon har kunskapen att ta tillvara på den enorma potential som finns i hans hysteriska lilla kropp.
Men jag älskar ju min lilla Harry Potter...