Yoggi the Dog & Harry Hund

29/5 2009

Idag måste ha varit bland de absolut värsta dagarna i mitt liv, men vi tar det från början.

Vi skulle ha åkt upp och hämtat hem husbilen idag, men det blev så sent när vi väl var hemma från vår shoppingspree på IKEA att vi lade ned de planerna och åker imorgon lördag och hämtar den. Så pratade vi om att gå och se "Änglar & Demoner" på bio, men ingen av oss var särskilt sugen på bio. Tillslut enades vi om att åka ut till skogen i Åby och gå med hundarna för att sedan åka hem och kolla på CSI. Sagt och gjort, vi åkte ut till vårat vanliga ställe, som husse dock aldrig varit med på, och släppte hundarna som for iväg som tokar genom skogen. Vi gick upp till Skiren och hade det jättetrevligt, men fick hålla ganska bra fart eftersom det var sent nu på kvällen och vi ville hinna hem innan det blev mörkt. Vi tog paus och njöt av utsikten från en bergsknalle i solens sista strålar:




Sedan gav vi oss ned och var precis påväg in under E4 vid Stenkullebacken när killarna drog in i skogen en sista sväng, no big deal, de kommer snart. Så kom Yoggi och Fredrik var på väg att vissla på Harry, men jag sa att han fick hålla koll på oss och snart skulle komma sättandes. Så vi gick under bron och väntade på andra sidan, kanske i 5 minuter. Sedan gick Fredrik tillbaka och ropade i kanske 5 minuter... Då började jag bli orolig och gick tillbaka jag med. Stod och ropade efter honom i kanske 10 minuter medan paniken växte, ljudet från E4:an gjorde inte saken bättre! Fredrik gick in en bit i skogen, ingen Harry... Jag gick en bit nedåt och längre in i skogen och där på en sten slog paniken till; han fanns inte i närheten, han skulle faktiskt inte bara komma studsandes genom  mossan... Jag blev fullständigt förlamad och gråten bara forsade och jag skrek, Fredrik skrek och Yoggi sprang oroligt mellan oss. Men ingen Harry. Fredrik sa att vi skulle gå tillbaka samma väg som vi kommit och jag slängde av mig min väst där han hade försvunnit in i skogen, om han skulle komma tillbaka dit och vi inte var där. Jag vrålade av ren sorg, jag var helt säker på att det hade hänt honom något, jag bad Fredrik ringa sin farbror Hasse som bor i Åby, inte för att han är närmst, utan för att han hade klarat av att hantera vilket scenario vi än hade framför oss, jag behövde hans lugn innan mörkret föll över oss helt. Jag fortsatte upp och in på ett berg med Yoggi i haserna och sjönk ned på knä, spydde i vitmossan av ren oro och vrålade mot skogen och bad Harry komma tillbaka. Fick upp telefonen och ringde pappa, han kunde inte höra någonting, för jag bara skrek och grät om vartannat. Han försökte få mig lite lugnare för att höra vad som hänt, men när jag väl fått ur mig att Harry varit försvunnen i 45 minuter så ringde Fredrik. Jag slängde på med pappa utan ett ord och Fredrik skrek i andra änden att han hade hittat honom!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag bara frågade om han mådde bra och Fredrik svarade ja, sedan slängde jag på och rusade gråtandes tillbaka till stället där vi slängt min väst. När jag fick se honom kastade jag mig på marken och kramade honom, bannade honom inte ens för det han gjort utan var bara SÅ fruktansvärt tacksam över att ha honom hos mig, hel och ganska trött. När Fredrik hade börjat leta nedåt vägen igen hade han sett Harry stå vid min väst och nosa och sprungit fram till honom; jag satte gensat på koppel och ringde pappa, som helt enkelt svarade:
"Ja men vad skönt..." Vad hade han svarat om vi inte hade hittat honom???
Jag slängde upp en mycket andfådd Harry över axlarna och sedan gick vi för att möta farbror Hasse, och det var en rejäl bit att gå och till och med en så liten hund som Harry känns att ha över axlarna och jag bara grät. Av lättnad, för att chocken släppte, för att jag kände hans varma, smutsiga päls mot mina armar och jag ville aldrig släppa honom. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, det finns inte ord för hur hemska de 45 minuterna i skogen var då vi inte hörde och inte såg skymten av honom. Aldrig mer!
Det var så skönt att få prata med Hasse och bara låta pulsen gå ned, tror vi satt en halvtimme, timme vid bilarna och bara pratade. Tusen tack för att du alltid ställer upp Hasse!!!

En stortjutande matte med mascara i hela ansiktet och en ganska trött Harry.

Nu ska vi ladda om för söndagens utställning i Södertälje, no more drama in my life, please...