Min Älskade Pajaz!
Idag är det exakt 5 år sedan jag lät min älskade Pajaz lämna mig för ett liv i Nangijala och det gör fortfarande precis lika ont att tänka på det och det kommer fortfarande lika många tårar. Jag har ju medvetet valt att inte skaffa någon mer häst efter honom eftersom han var väldigt speciell och det gör helt enkelt alldeles för ont när han inte finns kvar.
Pajaz kom in i mitt liv när jag var bara 14 år och hade fullt med ponnyer hemma som räckte gott och väl, jag tränade och tävlade som en tokig. Ett priviligierat liv och ett liv jag älskade över allt annat. Pajaz ägdes av en av mammas privatelever i Mariefred; Annica Queckfeldt som tränade med dressyr med honom för mamma. Så skulle väl Annica koncentrera sig mer på sin unghäst och ville att Pajaz skulle komma till ett bra hem, varpå hon tog upp saken med min mamma. Varken mamma eller pappa var väl helt inställda på att jag skulle ha häst redan och Pajaz var dessutom väldigt stor, men med ett hjärta av guld.
Så vi åkte och provred och jag vet inte om mamma trodde att det skulle sluta på något annat sätt än det gjorde... Jag föll pladask, trots att han var på tok för stor och jag inte riktigt hittade alla knapparna! =D Jag kommer ihåg att det kändes som att flyga de första gångerna jag red honom, allt gick så mycket fortare än på ponnysarna!
Han flyttade hem till oss någon månad senare och gav mig många av mina bästa stunder i livet. Han var ingen superhäst när det gällde tävlingsresultat, men det var inget som spelade någon roll för han var min bäste vän i vått och torrt. Alla som träffade honom älskade honom, det gick inte att låta bli.
Vår första sommar tillsammans var vi faktiskt på ridläger här i Åby! =D
Han flyttade med oss ner till Borås och vann allas hjärtan där med, speciellt småtjejerna! En så stoooor häst som var så snäll att de kunde borsta och pyssla med, det var stort det! Underbara, underbara Pajaz!!! Han var så underbar att hålla på med att jag många gånger inte hann rida för att man blev kvar i stallet och masserade, borstade, pratade och gjorde allt annat så länge att man inte hann rida.
När jag och Mattias skaffade Timmy så var vi ute vid ridhuset och gick med dem, när Timmy kom i full fart och sprang rätt in i baken på Pajaz! Vilken annan häst som helst hade sparkat åt hunden, men Pajaz bara vände sig om och tittade på honom som för att säga: "Vad pysslar du med då?" och åt sedan vidare... =D
Ett år var vi heltokiga och klädde på Pajaz och en ponny vid namn Yoga röda täcken och red in till Borås centrum för att göra reklam för vår luciashow. Han skötte sig så himla bra!!! Det enda han inte gick med på var att gå i närheten av övergångsställena, de var extremt läskiga!!! =D Så söt!
På hösten 2004 var det dax att ta farväl, han var 18 år och drabbades av en sjukdom som heter Baron Gruff-syndromet. Den sjukdomen slår ut hela mag- och tarmsystemet och Pajaz blev snabbt väldigt sjuk. Han kördes till Skara akut och som tur var så tog jag på något sätt farväl redan då, för vi fick lämna kvar honom där och åka hem. Sedan ringde jag och pratade med personalen flera gånger om dagen och de första dagarna var de ganska positiva till hans tillstånd, men sedan gick det snabbt utför igen. Så kom det fruktade samtalet: de ville ha mitt godkännande för att låta honom somna. Det var självklart att säga ja, för så mycket som han hade gett mig så hade jag bara en enda uppgift; att låta honom gå när det var dags. Så jag sa ja, kastade mig ur bilen och sprang in i lägenheten och ramlade ihop i en gråtande hög på golvet hos mamma & pappa.
Alla underbara minnen lever kvar och han finns med mig i mycket jag gör, det finns bara en som Pajaz i världen och jag är så tacksam att jag fick lära känna honom och att han var min bäste vän i 7 år.
Direkt när han hade lämnat oss så skrev jag en text, skriven som en sång, bara för honom:
MY LOVE LIVES IN THE SKIES
By: Sarah Wallin Bååth -04
Chorus:
Each night I watch you race across the sky
Playing catch between the stars and I just want to go
To where you are
We shared our lives for so many years, both joy and sorrow
You were the bravest I’ve ever known, a gift in my life
You always stood strong by my side, a light in the night
But nothing lasts forever, you suffered and tried to pull through for me
I had to let you go, but my heart broke and it tore me apart
Chorus
The 29:th of September was a beautiful autumn day, sun shone bright and the world was a fantastic place
But somehow the best always have to go too soon, leaving us behind
You left me as half a person and inside I died when I spoke those words
A heavy rain started falling, the angels were crying for us
I lit a candle to guide your way, I pray you got there safely
Chorus
You were much too beautiful for this world, my love
You belong somewhere wonderful, like the heavens up above
But can you see us crying where you are and do you feel our hearts break apart?
